Det är en stor gåva att ha gamla tulpanlökar i sin trädgård. Till skillnad från många nyinköpta lökar så dör de inte efter en eller två säsonger utan överlever från år till år. De som finns här i Edlas have överlever inte bara utan förökar sig dessutom villigt och blir fler... och fler... och FLER... för varje år!
Ungefär vid den tid då tulpanerna börjar vissna, framåt slutet av maj, börjar jag emellertid tröttna på att ha dem i trädgården. De dyker liksom upp på nya platser varje år och det är överhuvudtaget ingen ordning på dem. Alla möjliga färger på alla möjliga platser. Det är visserligen det som är charmen med dem, men i slutet av maj plockar jag ändå av alla blommor som fortfarande ser någorlunda hyfsade ut, och så har jag världens största tulpanbukett i huset under några fantastiska dagar. Hur mycket jag än älskar tulpanerna så är det alltid lika skönt med lugnet som lägger sig över trädgården då vårens färgexplosion är över.
Den spanska klockhyacinten bildar här en vacker fond, men jag tror den kommer att plockas bort från just den här platsen. Den sprider sig något otroligt, och det råder inte direkt någon brist på den i Edlas trädgård...